värdera om..

Min man frågade mig vad jag önskade mig när jag fyllde år (fyllde 28 år förra veckan). Till en början så hade jag en lista med några saker jag skulle vilja ha till hemmet eller till mig själv.
Men ju längre listan blev desto mer äcklad blev jag, av mig själv och av detta ständiga habegär.
Äcklad kanske du tycker är ett starkt ord men jag kände mig äcklad.
Äcklad av att jag personligen kan ha ett sånt habegäret efter materiella saker.
Äcklad över  att aldrig vara nöjd.
Äcklad över att min garderob svämmar över av kläder men att jag ändå klagar över att jag inte har något att sätta på mig.
Hur blev det så? Vad är det som gör att jag ständigt är på jakt efter nya materiella saker att fylla mitt hem och mitt liv med?
För jag behöver inget. Jag har nog. Jag har inte plats för mer saker.

Men kanske är det så att jag, de dagar då allt är grått, tror att shopping ska få mig på bättre humör. Kanske så fyller jag mitt liv med grejer för att må bättre.
Skulle du säga till mig att jag köper nya kläder, kläder som jag egentligen inte behöver, för att må bättre när jag vistas ute bland människor så skulle jag nog behöva säga att du har rätt. Trots att det skulle vara jobbigt att erkänna så skulle jag nog behöva hålla med dig. 

Sen jag blev mamma har många tankar börjat snurra runt i huvudet. Det är inte så allvarligt som det låter. Men jag har fått mig några ögonöppnare vilket bara jan vara bra, eller hur. 

Men när det kommer till det här, habegäret, så vill jag inte att Lo ska tro att materiella saker kan fylla några tomrum som hon kanske kommer känna när hon blir äldre.
Jag är glad att jag har insett detta innan det är för sent, innan jag har påverkat Lo allt för mycket.

För hon är fortfarande så pass liten att hon inte förstår. Hon ser inte sin mammas sämsta sidor än. Så jag har tid på mig att ändra mig. Tid att värdera om i mitt liv.