He is the reason why I live....

Idag är det påskafton. En dag som för oss betyder mer än bara ägg, påskmust och blåkulla.
Göran Skytte skrev en så bra text:

Om jag som fotbollsentusiast går på match varje vecka, om jag ibland reser till andra städer och andra länder för att titta på fotboll, om jag då jublar och sträcker händerna mot skyn för att ”vi” har gjort mål, om jag känner sorg för att vi till slut ändå förlorade denna match – då räknas det som fullt ”normalt”. Men om jag går i kyrkan en timme i veckan, om jag ibland reser till kyrkor och kloster i andra städer och länder, om jag där stillsamt lyfter mina händer en aning i tillbedjan – då räknas det av många som ”onormalt”, överspänt och kokobello.


Firas påsken med häxor flygandes till Blåkulla, påskmust och kycklingar så anses det vara normalt. Men firar jag påsken med en större betydelse än så, så anses jag onormal. Vem är mer onormal. Den som klär ut sin unge till häxa. Eller den som i tacksamhet ärar den som faktiskt gav sitt liv för oss på ett kors?
Det är lite konstigt det där, är det inte?


Man får gärna kalla mig kokobello men idag så gör det ingenting. För han är uppstånden, han lever och en dag kommer jag få träffa honom! Det är därför jag kan leva. Han är meningen med mitt liv. Han är nog!