I nöd och lust...

Jag och Nils har varit gifta i mer än 2,5 år nu. Inte kunde jag tro att det skulle vara så roligt. Jag ser mig själv fortfarande som en 20-åring. Att då ha man, lägenhet och ett stort ansvar är ibland lite svårt att förstå. Men det är mitt liv och jag älskar det.
Det som på sista tiden har slagit mig är att ett äktenskap inte kommer fungera automatiskt. Mitt äktenskap kommer inte vara kärleksfullt, starkt och tryggt om jag inte tar mitt ansvar.
Läser man tidinigar och ser på tv så märker man att det finns en attityd av att man vill ha så mycket men man är inte villig att ge något tillbaka. Man tänker mer på sig själv än människorna runt omkring en. Man vill förverkliga sig själv oftast på någon annans bekostnad. Det är nog därför hälfen av alla äktenskap slutar i skilsmässa.
Men det är ju faktiskt mitt ansvar att mitt äktenskap inte slutar i skilsmässa. Det är mitt ansvar att inte bli påverkad av vad media säger om relationer. Det var jag som lovade min man evig trohet och det måste jag hålla.
Nu i höst så ska jag och Nils gå en äktenskapskurs. För jag vill inte skilja mig. I ett samhälle där den uppåtgående trenden är att skilja sig så måste jag jobbar hårdare för att mitt äktenskap har vad det behöver för att överleva. Kärlek, ärlighet, osjälviskhet och en attityd av att skilsmässa är inte ett alternativ.