Till J.Nursey

Jag är uppväxt i en familj där både min mamma och min storasyster är otroligt duktiga på att sy.
Jag kommer fortfarande ihåg hur jag på sylektionerna kämpade med något som jag tyckte var så tråkigt och där syfröken ofta sa till mig: "Varför är du inte lika duktig som din mamma eller som Malin. "
Jag hade liksom inget intresse för att sy eller brodera eller sticka. Än idag ser jag inte glädjen i att sy.
Och trots att fördelarna är många så finns det det några nackdelar.
Som när man går på stan med dessa syexperter och hittar en fin tröja, en snygg kofta eller ett coolt kuddöverdrag. Köpa? Nej men det kan man ju sy själv. Köpa? Nej, det är ju bara att köpa en skjorta och sen sätta på egen spets för en mycket billigare slant.
Och då vill jag som inte är någon vidare bra på att sy säga att: Nej, det är inte bara. Nej det är inte enklare. Nej nej nej. Jag vill köpa en kofta som är dyr istället för att sy en själv. Jag vill köpa ett kuddöverdrag istället för att sy ett själv. Jag betalar gärna extra för att få tröjan i min hand nu och inte om ett halvår. För ska jag sy den så kommer det ta ett halvår innan den är klar.
Iallafall, nu när det är sagt så ska jag komma till själva poängen. För några veckor sen så var vi i Stockholm med Paret Nursey. Vi går in på Monki och jag ser en fin poncho. När jag tänker efter så är det nog mer en halsduk man kan ha över axlarna. Men jag provar den och ropar in Nils för att visa. Då märker jag hur Joe börjar undersöka denna poncho jag har tagit fram. Han kollar sömmarna, vrider och vänder på tyget och säger: "Du köper en grå filt och klipper till den, syr en söm här och sätta på läderbitar som blir fickor."
Jag hörde min mammas och min systers röst fast i en mans kropp. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Innebär detta nu att jag aldrig kommer kunna gå på stan med paret Nursey längre? Va Joe? Är det så?