Tacksamhet och förlåtelse...

Jag minns första gången jag träffade Dallas. Och när jag tänker tillbaka på vårt möte så får jag tårar i ögonen. Jag har aldrig träffat en 17 åring som Dallas. Hans berättelse var allt annat än ljus.
Jag kommer ihåg att när han berättade om sin uppväxt för mig så kunde jag knappt andas. Jag ville ge honom en kram. Jag ville krama honom så hårt så att han förstod hur mycket jag brydde mig och hur ont det gjorde i mig att höra vad som hänt honom. Jag försökte förgäves hitta ord men istället stod jag där med stora ögon  fulla med tårar. Han var så mycket starkare än mig.

Dallas mor missburkade och tog droger under hela graviditeten. Hon utsatte sitt barn som ännu inte var fött för den smutsigaste drogen av dom alla, Crack Kokain. Dallas pappa var också en drogmissburkar som slog sin fru under hela graviditeten. Dom var höga på droger varje dag.
Han föddes i ett hem fullt med droger, misshandel och missär.

Redan där i berättelsen ville jag inte höra mer. Redan där var Dallas berättelser en av dom värsta jag någonsin hört.
Men han hade inte berättat färdigt.
När Dallas var bara några år gammal började hans äldre bror våldta honom. Det höll på i flera år. Dallas var så liten när det började att han aldrig förstod hur uttnyttjad han blev eller hur fel det var. Han hade ingen som såg honom. Ingen fanns där som hjälpte honom. När han var 10 år gammal så började även han missbruka droger. Droger som hans mamma köpte och gav honom. Vid elva års ålder så var han beroende.

När jag träffade Dallas hade han varit på Dream Center i 8 månader. Han var fri från knark och så otroligt lycklig.
Han stod framför mig och log när han berättade att han hade förlåtit sin bror och sin mamma. Dom hade aldrig bett honom om förlåtelse för allt dom hade gjort mot honom. Men han hade förlåtit.

Jag ville sjunka genom jorden. Jag skämdes. Jag ville fly och aldrig mer behöva möta honom. Han var så mycket starkare än mig.

 Det var han som fick mig att förstå vad förlåtelse var. Han lärde mig leva i tacksamhet.