Låt mig berätta för er vår historia.
I september för 1 år sedan så besökte jag och min man en specialist. Jag kände på mig redan innan besöket att något inte var som det skulle. Allt stod inte rätt till.
Men jag kunde aldrig föreställa mig att det kunde vara så illa.
Vi fick reda på att chansen för oss att kunna få barn var 4 % och att felet låg hos mig.
Aldrig någonsin har jag känt mig så liten, så värdelös och så misslyckad. Jag tänkte, Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Alla kan ju få barn.
De första veckorna försökte jag hantera chocken. Hantera det faktum att vi kanske aldrig skulle kunna få ett barn. Ett barn som var en del av mig och min man. Ingen människa, ingen läkare kunde garantera mig ett barn.
Chocken la sig efter några veckor och jag började mer och mer förstå vad det innebär för mig och Nils.
Jag kände en sån sorg som var värre än något jag någonsin kunnat föreställa mig.
Jag kanske aldrig skulle få bära ett barn i nio månader. Aldrig få känna de första sparkarna. Aldrig få känna hur ett liv växte i magen.
Jag kommer ihåg hur jag kväll efter kväll grät. Och jag kunde inte sluta.
Jag ville försvinna. Jag vill inte vara med längre. Jag vill ge upp.
Jag sörjde någon som jag aldrig träffat, någon som aldrig funnits. Men jag behövde sörja någon. Gråta och sörja över en familj vi inte hade och kanske aldrig skulle få.
Jag kom till slut till botten av mig själv. Jag var uttömd på alla känslor. Jag orkade inte längre bära det som jag i flera månader hade försökt hantera och bära själv. Hur jag än försökte kontrollera situation så misslyckades jag varje gång. Det var en situation som för mig var omöjlig att hantera.
Och det var där när jag kom till slutet av mig själv som jag lät min tro bära mig. Min tro fanns alltid där men jag kom till en punkt där jag släppte kontrollen.
Jag valde att ge allt till den enda som jag visste kunde bära mig genom allt.
Det låter kanske underligt men efter det fick jag tillbaka glädjen och hoppet om att allt skulle bra. Jag skulle klara mig igenom detta. Jag skulle bli bra.
Han bär mig genom denna tuffaste tiden i mitt liv, i våra liv.
Jag kan säga så här i efterhand att jag gick igenom en livskris. En livskris som lärde mig att se på livet och mig själv med andra ögon. Jag kan också så här i efterhand se hur han fanns där hela tiden. Han bar mig i sin hand. Jag är så otroligt tacksam till Gud. Han finns och han visade det så påtagligt för mig när jag behövde det som mest.
Idag är jag gravid. Det var inte en lätt väg dit. För oss tog det två år.
Inte en dag går utan att jag känner sån tacksamhet till min man som fanns där för mig. Han stöttade och tröstade mig.
Det går inte en dag utan att jag känner mig så otroligt tacksam över att jag har fått privilegiet att få bära detta lilla liv i magen.
För oss kommer denna lilla människa alltid vara ett bevis på att vår Gud lever. Och att han alltid håller en hand över oss.
Grattis älskade Bex! Ja, för Gud är allt möjligt. Tack för uppmuntran att kämpa vidare och ge allt till honom. Stor kram!
SvaraRaderaTusen tack fina Emma! Gud är stor och så otroligt God.
Raderakraaaam
Oj, vilken resa. Kan inte på något sätt förstå vad ni har fått ta er igenom och hur er upplevelse är just nu efter den kampen. Det enda jag kan göra är att sända över all den lyckönskan och kärlek jag känner i mitt hjärta till er och ert lilla liv i magen. Snart får ni njuta av det bästa, en liten bebis utanför magen!
SvaraRaderaVerkligen jätte stort tack Jennifer. Din kommentar värmer =) Vi ser så mycket fram emot att få träffa det lilla livet..=)
RaderaWow!! Ett stort grattis till er! Blir själv tacksam till Gud när jag läser din berättelse. Vilken Gud vi har!! Och vilket mirakel du bär på!!!
SvaraRaderaJa, det största miraklet i våra liv. Så otroligt häftigt. Måste ibland nypa mig i armen för att förstå att det är sant. Men all ära till Gud..=)
RaderaTusen tack för din kommentar!
Wow! Vilken underbar berättelse, Gud är så god! Och återigen STORT GRATTIS!! / Johanna Byman
SvaraRaderaVisst är han. Underbar och God! Tack fina Johanna=)
RaderaAlltid spännande och givande att höra andras berättelser..tack för att du delar med dig av det innersta! Kramar
SvaraRaderaTack fina du=) Stor kram!
RaderaVilken fantastisk historia. Ibland måste vi bara våga släppa taget och lita på något som är större än oss själva.
SvaraRaderaAtt man kan procentsätta chansen att få barn... Det trodde jag inte. Men vad spelade det för roll i det här fallet? Det gick ju alldeles utmärkt!
Stort grattis igen.
Ja men så är det verkligen!
RaderaJag tillhör en grupp kvinnor som har ett syndrom som gör att vi inte har ägglossning. 5-10 % av alla kvinnor i fertil ålder har detta syndrom så det är vanligare än man tror. Därför har det gjort en hel del forskning och studier. Så procentsatsen stämde nog. Men mot alla odds så väntar vi nu barn=)
Tusen tack fina du =)
Åh gumman! Jag förstår lite vad du har gått igenom. Jag steriliserade ju mig efter mina killar - skulle aldrig ha barn mer. Sedan hände saker i livet som gjorde att jag såg annorlunda på tillvaron och att säga till min man att han aldrig skulle kunna bli pappa var fruktansvärt. (Och det var ännu värre då han sa - jag älskar dig i alla fall. Jag kände mig som en hemsk människa!) Jag grät massor och länge, tills vi försökte IVF och det funkade.
SvaraRaderaJag är så glad för din skull! Det är helt fantastiskt.
Kramar!
Men vilken historia du har. Jag förstår precis hur jobbigt det är att vara anledningen till att ens man inte kan få bli Pappa. Vilken starka män vi har som ändå har älskat en och stöttat en.
RaderaMen Va underbart att ni fick er vackra lilla flicka. Hon är ju underbar!
Tack för att du delade med dig=)
Stor kraam till dig
Vilken berättelse, tänk vad Gud är god! Stort stort grattis än en gång. Kram
SvaraRaderaTusen tack Eva. Ja han är helt otrolig och vi är så tacksamma.
RaderaKraaam
!!!!!!! ❤
SvaraRadera=) Kraaam
RaderaSå fint skrivet! Är så lycklig för er skull!!! Gud är fantastisk! Stor kram
SvaraRaderaTack tack fina vännen! Stor kram till dig!
Radera